Lilltjejen, K och jag bestämde oss för att ta en promenad i det mest folktäta stråket på Power Meet igår kväll. Ska jag vara ärlig, är jag inte jätteintresserad av bilar men det är kul att se de riktigt fina exemplaren och K har intresse. En gång hade han själv ett sådant åk.

Vi trängde oss genom folkmassan, hittade en skuggig plats där vi såg bilarna bra, stod där en stund (två timmar) och började sedan gå tillbaka.

Bland folk som letat upp sittplatser på en gräskulle såg jag ett bekant ansikte. Sedan två bekanta ansikten. Och tre… Fyra… Fem… Hela “tjejgänget” var där. Vi, som brukade ha förfester och gå på krogen förr om åren. Nu satt de där med sina respektive och gapade stort när jag gick fram.

“Monica?”

“Monica!”

Vi kramades, pratade, jag fick veta att även deras barn var tonåringar och strosade runt i folkmassorna på egen hand. Så gjorde även dottern, med sin kille.

Det kändes som evigheter sedan vi träffades. Och det var det också. Tjugo år…

De tittade undrande mot lilltjejen och det var svårt att förklara där och då. Jag skulle ringa och vi skulle ha “tjejträff” (kan det heta så i den här åldern? 🙂 )

Absolut ska jag ringa. Det har hänt så otroligt mycket under de här åren och med de här tjejerna har jag tappat kontakten helt. Tänk, vad kul att få träffa alla igen! Och höra vad åren har fört med sig för dem.

Jag är glad att jag gick till Power Meet.

(Dottern kom hem efter oss. I handen hade hon en enorm, röd ros som hon fått från sin pojkvän. Hon såg sååå lycklig ut när hon berättade att han rusat efter blomstertjejen, rätt ut i gatan mellan alla bilar, för att köpa den till henne. Och jag kommer själv ihåg den allra första kärleken… Vad härlig den var :))

Förresten har vi fått fyra kattungar, det har jag skrivit mer om på kattbloggen.