Glad i hågen gick jag idag iväg till 2-timmarskursen i HLR – hjärt och lungräddning som jobbet anordnade. Så otroligt bra att kunna sånt, både i jobbet och privat, tänkte jag. Och trodde att kursen var en baggis. Trycka lite här och blåsa lite där… Ungefär så…

Vi fick varsin liten docka, Mini-Ann, som verkligen var mini eftersom hon var halv. Eller mindre än halv. Hon bestod bara av huvud och bröstkorg och den första övningen på denna halva docka var bröstkompressioner. En liten bricka på Mini-Ann klickade för varje riktigt tryck och när vi åtta kursdeltagare skulle sätta igång efter att ha fått instruktioner, klickade det överallt. Alla Mini-Annor klickade glatt – utom min. Klick, klick, klick, sa det hos alla Mini-Annor runt mig och jag blev lite kallsvettig där… Tryckte för allt vad jag kunde.

Instruktören testade på min docka och genast bestämde sig min Mini-Ann för att samarbeta och sa klick och därefter klickade det även för mig. Oj, vad det klickade. Hon hade säkert bara testat mig lite där.

Mini-Ann skulle sedan få inblåsningar genom munnen. Genom en plastlunga gick luften till hennes bröstkorg som skulle lyfta sig aningen för att på det sättet påvisa att man hade gjort rätt.

Ingen luft fick sippra ut bredvid Mini-Anns plastmun, där skulle vara tätt. Det var bara det att hennes mun var större än min. Jag testade först med ett vanligt blås men inte lyfte sig hennes bröstkorg. Det gjorde bröstkorgarna på alla andras Mini-Annor… Jag försökte göra hennes mun mindre och blåste igen men hon ville inte lyfta bröstkorgen.

Sedan var jag tvungen att knyckla ihop min Mini-Anns mun. Jag höll ihop som man blåser upp en plastpåse. Ungefär. Tror ni att hon så mycket som lyfte på bröstkorgen? Inte då… Helt platt låg hon där och kurskompisen bredvid trodde att något var fel på min Mini-Ann. Jag ansåg väl mer att min Mini-Ann jävlades men jag stoppade ner ett finger i hennes mun och grötade runt eftersom jag såg någon sorts ventil där inne. Kanske hade den hamnat fel.

Sedan knycklade jag ihop hennes läppar, höll benhårt i hennes näsa och blåste för allt jag var värd. Inte rörde hon bröstkorgen nu heller. Jag blåste, blåste och blåste så att det till slut dansade vita prickar framför mina ögon och jag kände svag yrsel.

Nu hade jag ingen luft kvar. Bäst att ge upp innan jag tuppade av på kuppen. Retirera, släppa luften ur Mini-Ann, tvätta med sprit och stoppa tillbaks henne i kartongen.

Jag vet hur HLR går till nu och jag hoppas innerligt att, om jag någonsin behöver använda den här metoden på en människa, att han/hon har liten mun…