… tillbringades först på sjukhuset eftersom barnet togs dit av polis igår, då det var fysiskt sjuk och hostade blod. Att barnet reagerade starkt på att tas till sjukhus ledde till en hel del aggressioner och som jag skrev i förra inlägget, var gårdagen här dramatisk.

Vi hälsade alltså på barnet på sjukhuset idag, satt ute i solen och pratade. H*n förstod då vikten av att bli behandlad men var ledsen över att behöva transporteras till ett slutet behandlingshem då h*n blivit frisk. Så hade planen varit hela tiden – att h*n bara skulle bo här tills en sådan plats blev ledig någonstans i landet. Nu hade det blivit en plats ledig långt uppe i norra delen av landet… Och någon hade berättat för barnet. H*n sa att h*n hellre liftar med någon långtradare och försvinner igen men lovade att stanna kvar på sjukhuset tills h*n blev frisk.

Jag lovade att ringa barnet på sjukhuset vid femtiden och gjorde också så men då hade h*n rymt. H*n är alltså försvunnen igen och jag tänker på det här med att lifta… Får rysningar. Hur mycket kan inte hända då…

Vi kan inte göra så mycket mer än att hoppas att h*n hittas igen, men inte känns det här kul.

~ ~

Lilltjejen, K och jag åkte en sväng till Vallby museum. I någon timme gick vi runt och tittade på djur och byggnader och när vi skulle hem, hade grindarna låsts. På alla ställen. Vi var instängda och jag kände väl inte så där jättemycket för att sova hos fåren eller vildsvinen, så det var bara till att klättra över stängslet. K och lilltjejen hade lättare för klättringen än jag, så mycket kan jag väl säga. Men jag kom över till slut. Värre var det för äldre tanter i långkjolar som försökte klättra när vi åkte iväg. Vad jag såg, kom de inte över och vi hade inte kunnat göra mycket för att hjälpa till. På något sätt måste de ha kommit ut, annars kanske de fortfarande håller på… Eller så blev får eller vildsvin deras sovkompisar i natt.