Jag red kontinuerligt på lektioner tills jag väntade dottern, alltså till ungefär fjorton år sedan. Efter det har jag ridit någon enstaka lektion med flera år mellan gångerna.

För fem år sedan fick jag för mig att jag skulle börja på lektioner igen. Det var en besvikelse. Min kropp är inte vad den var för fjorton år sedan, jag kände mig klumpig, kom varken på hästen utan stege eller av hästen smidigt. Jag hade nämligen inga ben som tog emot mig när jag hoppade av, utan föll ihop i en hög bredvid hästen. Själva lektionen var en nära-döden-upplevelse eftersom jag hade noll kondition och det var tempo från början till slut. Varje gång jag red förbi läktaren där det satt folk, försökte jag hålla andan för att de inte skulle höra hur jag flåsade.

Ingen höjdare alltså. Och jag har inte ridit sedan dess. Jo, en kortis på D-day men det är allt.

I K:s ridgrupp finns det en plats över och K tyckte att jag kunde rida med där någon gång. Visst kan jag göra det. Någon gång i framtiden, tänkte jag. Om tre år eller så… När jag blivit smidig och smal igen… Men jag svarade väl inte riktigt så, utan mer “ja”. Och K tog mig på orden och bokade in mig på morgondagens lektion.

Jag våndas redan nu om det som komma skall. Borde leta reda på mina ridbyxor men skjuter upp det hela tiden. En ridhjälm ska också finnas någonstans men det tar emot att ens försöka leta på den. Och gissa vad det kommer att ta emot att ge sig iväg imorgon…