…på raken kom igår kväll. Det ena gäller D-day som tydligen “hänger löst” där nere i Skåne. Jag har varit helt öppen med alla hennes rädslor och olater och även skrivit ut i annonsen att hon har “spöken i garderoben”. Om hon kommer tillbaks hit, har hon inte fått en enda ärlig chans och jag hade aldrig, aldrig någonsin skickat iväg henne så långt om jag visste att de saker som hon har för sig och jag redan redogjort för, ändå kan avgöra hennes öde. Hennes sparkande vid hovkratsning fick vi bort här men det är klart att hon testar nu… Allt detta hade jag också berättat + att hon kastat av tjejerna och K, men att hon inte gjort något mot de mer rutinerade ryttarna som ridit henne. Inget av detta bekom tjejen som dyrt och heligt lovade att den häst som hamnar hos henne, också stannar där. För gott. Och det har inte ens gått en vecka sedan hon åkte ner när allt låter helt annorlunda… Blev så ledsen över telefonsamtalet men tjejen skulle ge henne “en andra chans”. Jag ångrar så att jag skickade iväg D-day. Det andra telefonsamtalet handlade om något helt annat. Det har varit jobbigt att en längre tid bara ta emot glåpord och smutskastningar och igår fullkomligt exploderade jag. Nu vet jag inte hur framtiden kommer att se ut. Att vara familjehem kan inte innebära att man ska behöva ta emot vad som helst från barnets nätverk och säger man ifrån, drabbar detta indirekt barnet. Så… just nu känns allt väldigt tungt.