Halv nio igår morse åkte D-day iväg med hästlastbilen. Hon gick snällt på, vilket skvallrar om att hon i alla fall inte har några dåliga erfarenheter från sådana transporter. När lastbilen sedan lämnade stallplanen och försvann, fullkomligt forsade mina tårar och det fanns inget stopp på dem. Allt kändes så fruktansvärt tragiskt. Så höll det på hela dagen, till och från, och inte förrän klockan tio på kvällen, när tjejen i Skåne tagit emot D-day, kändes det bättre (förutom att jag tyckte synd om D-day som stått 13,5 timme i transporten). Tjejen verkar verkligen urgullig och jag tror att D-day äntligen har hittat sin rätta ägare. Tjejen pratade och gosade med D-day medan jag hörde allt i luren och idag har hon också ringt några gånger. Jag pratade till och med med D-day idag! Jo, det är sant. smiley

Några bilder från D-days nya hem kom det också

Blog ImageBlog Image

Snart får hon vara tillsammans med nya kompisar i hagen och jag tror verkligen att det här blir så bra som det kan bli för henne.