…tror jag att man ska stanna hemma från jobbet, bara dra något gammalt över sig och sova bort tiden.

Jag skulle besöka äldre i samma område och hus ikväll. När jag skulle in till den sista mannen i huset, märkte jag att jag aldrig tagit med hans nyckel. Eftersom han har svårt att gå, tog det egentligen emot att ringa på hans dörr men jag gjorde så ändå. Väntade länge… Ingen öppnade.

Jag sprang ner för trapporna för att ta tjänstebilen tillbaka till kontoret där hans nyckel fanns. Precis när jag skulle ut ur trappuppgången hörde jag hur dörren öppnades däruppe men jag hann inte upp förrän den stängdes igen.

Ner för trapporna, ut till bilen, i ilfart mot kontoret när jag kom på: Jag hade ingen nyckel till kontoret. Ringde en jobbarkompis, körde hem till henne, hämtade hennes nyckel till kontoret, körde tillbaks till kontoret, hämtade mannens nyckel, körde tillbaks till huset, sprang uppför trapporna och fram till hans dörr.

Och upptäckte… att han hade ställt upp dörren.

“Jag förstod att det var du som ringde på tidigare, så jag lät dörren vara öppen”, förklarade han medan jag torkade svetten ur pannan och försökte att inte flåsa av ansträngningen.

Vid det sista besöket försökte jag hålla en arg och frustrerad hund med munkorg stilla när den fick ögondroppar. (Det är inte bara människor som måste skötas om). Det gick inte bra. Den for runt i mitt knä, ryckte fram och tillbaks så fort dropparna skulle i och snart var hela pälsen full av droppar. Men inget hade kommit i ögonen.

Och nu… när jag kom hem märkte jag att jag fått med mig jobbtelefonen hem. Jag jobbar igen imorgon bitti så det är en baggis. Egentligen.