Många av de äldre jag har besökt är utrustade med en stor portion humor. Det är främst två tillfällen som jag kan småle åt lite då och då när jag kommer att tänka på dem.

Den första är den äldre damen som vi tar ut på promenad (under min introduktion, då vi är två). Hennes kropp hänger inte med längre, hon går med rollator och är opererad “precis överallt”, enligt henne själv. Liten och späd tar hon vår hjälp upp för trapporna när vi kommer tillbaks till hennes lägenhet. Väl innanför dörren tar hon av sig sin basker. Jag sträcker mig efter den.

“Ska jag lägga upp den på hyllan?”

Hon drar baskern åt sig.

“Nä, jag vill pricka!” säger hon.

Sedan blundar hon med ena ögat medan hon håller baskern framför sig och kastar upp den på hyllan som en frisbee.

“Du ser! Än kan kärringen!” säger hon stolt.

Det andra tillfället är en äldre man som bor ensam i ett hus ute på landet.

“Vill du gifta dig med mig, Monica?”, frågar han. “Snälla, du kan väl gifta dig med mig?”

“Jag tror inte min karl skulle bli så glad då”, svarar jag.

Mannen höjer på ögonbrynen.

“Han kan följa med. Han kan sköta trädgården. Jag har en åkgräsklippare, en automatiskt. Han kan åka omkring här utanför så kan vi titta på honom genom fönstret.”