Jag öppnar dörren med nyckel, ropar “Hallå?” och möts av ett högt “VÄLKOMMEN!”.

Han sitter i vardagsrummet med en bok i famnen och båda benen vilande på en träpall.

“Du har inte varit här förut?”

Jag presenterar mig, han flyttar benen från pallen och ber mig sätta mig där.

“Idag är det sjusovardagen”, säger han. “Visste du det? Och fint väder är det också. Vet du, att är det fint väder på sjusovardagen, så blir det fint väder sju veckor framöver. Enligt bondepraktikan.”

“Oj, det låter ju förhoppningsfullt”, säger jag.

“Folk vet inte varför det heter sjusovardagen”, säger han. “Det sägs att sju apostlar gick in i en grotta, förstår du… Och där sov de i 200 år.”

“Nej, det visste jag faktiskt inte… 200 år. Det är länge det…”

“Nja… nästan min dubbla livslängd. Jag är 96, förstår du.”

Jag häpnar faktiskt.

“Det kan man absolut inte tro!” (och jag menar det verkligen).

Han berättar om en tavla som hänger på väggen och föreställer hans barndomshem utanför Strängnäs.

“Där… i den vänstra flygeln föddes jag och vet du, jag var där för tjugo år sedan och då såg det precis likadant ut som på tavlan.”

Han pekar sedan på ett foto på en byrå.

“Där är mina föräldrars bröllopsfoto”.

Han berättar om sina föräldrar, om första världskriget, om att alla brev på den tiden började på samma sätt (han kom inte ihåg hur – han skulle försöka komma ihåg till nästa gång jag kommer), om den pampiga väggklockan som hade gått sedan 1925 då hans pappa köpt den på auktion för fjorton kronor, om att en timpenning på den tiden var 59 öre, om boken av Väinö Linna som han läser, om att åldern gör att han ibland inte förstår utan måste läsa om flera gånger.

Vi pratar i nästan en timme. Sedan tar jag av hans stödstrumpor.

“Du kommer väl snart igen?”, frågar han och jag säger att det gör jag säkert.

När jag kommer hem gör jag en googlesökning på sjusovardagen och visst hade han rätt. Men datumet var fel. Sjusovardagen infaller den 27 juli, på fredag.

Och då ska det regna hela dagen.