Blog Image

Monica m yffen

En del av min jobbarkväll

Jobb Posted on %PM, July 25 2007 23:44:50

Jag öppnar dörren med nyckel, ropar “Hallå?” och möts av ett högt “VÄLKOMMEN!”.

Han sitter i vardagsrummet med en bok i famnen och båda benen vilande på en träpall.

“Du har inte varit här förut?”

Jag presenterar mig, han flyttar benen från pallen och ber mig sätta mig där.

“Idag är det sjusovardagen”, säger han. “Visste du det? Och fint väder är det också. Vet du, att är det fint väder på sjusovardagen, så blir det fint väder sju veckor framöver. Enligt bondepraktikan.”

“Oj, det låter ju förhoppningsfullt”, säger jag.

“Folk vet inte varför det heter sjusovardagen”, säger han. “Det sägs att sju apostlar gick in i en grotta, förstår du… Och där sov de i 200 år.”

“Nej, det visste jag faktiskt inte… 200 år. Det är länge det…”

“Nja… nästan min dubbla livslängd. Jag är 96, förstår du.”

Jag häpnar faktiskt.

“Det kan man absolut inte tro!” (och jag menar det verkligen).

Han berättar om en tavla som hänger på väggen och föreställer hans barndomshem utanför Strängnäs.

“Där… i den vänstra flygeln föddes jag och vet du, jag var där för tjugo år sedan och då såg det precis likadant ut som på tavlan.”

Han pekar sedan på ett foto på en byrå.

“Där är mina föräldrars bröllopsfoto”.

Han berättar om sina föräldrar, om första världskriget, om att alla brev på den tiden började på samma sätt (han kom inte ihåg hur – han skulle försöka komma ihåg till nästa gång jag kommer), om den pampiga väggklockan som hade gått sedan 1925 då hans pappa köpt den på auktion för fjorton kronor, om att en timpenning på den tiden var 59 öre, om boken av Väinö Linna som han läser, om att åldern gör att han ibland inte förstår utan måste läsa om flera gånger.

Vi pratar i nästan en timme. Sedan tar jag av hans stödstrumpor.

“Du kommer väl snart igen?”, frågar han och jag säger att det gör jag säkert.

När jag kommer hem gör jag en googlesökning på sjusovardagen och visst hade han rätt. Men datumet var fel. Sjusovardagen infaller den 27 juli, på fredag.

Och då ska det regna hela dagen.



Älgskog

Övrigt Posted on %AM, July 25 2007 11:09:58

Förutom att jag har höjdfobi så gillar jag inte heller älgar. Inte så att jag har någon sorts fobi men jag är livrädd för att träffa på dem. Förr, när jag red ute i skogen, skulle jag ha hoppat av hästen och lagt mig ner för att dö om jag stötte på en älg.

Jag tror rädslan har kommit av att jag dels sett två älgar slåss på nära håll (det är enorm kraft i de där slagen med frambenen). Förmodligen var det en ko som stötte bort sin årskalv den gången. På tv såg jag ett inslag om hur en älg trampade ihjäl en människa och jag hörde om en ridande tjej som blev jagad av en älg, genom en skog ända fram till stallbacken.

Det räcker för mig.

Häromdagen skulle vi ut i skogen och plocka svamp. Jag kan vistas i skogar utan att tänka på älg och det gjorde jag den här gången också. Inte förrän jag såg färska spår av älg på den leriga stigen, åt vår riktning till, började jag se mig om. Och när yffen saktade in, stod blick still och vädrade, började mitt hjärta slå fortare. Och jag hann inte tänka mycket längre. En bit bort stod två älgar med öronen spetsade åt vårt håll. De var inte stora. Kanske var det årskalvar eller älgkor. Men de var tillräckligt stora för att jag skulle bli skräckslagen.

Sakta började jag gå tillbaks mot K och tjejerna. Jag tänkte viska lite fint till K, inte låtsas om något och försökte att se så lugn ut som möjligt för att inte överföra min rädsla på tjejerna. Men det hjälpte inte. Dottern läste mig genast.

“Vad är det? Har du sett någon älg. eller?”

Jag berättade inget just då. Och vi fortsatte gå. Vi var mitt inne i skogen och det var långt tillbaks till bilen. Älgarna hade försvunnit men vi var på väg åt deras håll och när vi kom till en plats full med små lövträd som var så tät att det inte gick att se igenom (en perfekt matplats för småälgar), kände jag att jag att det tog emot att gå längre. Men jag bet ihop, fortsatte med de andra och intalade mig hur löjlig jag var. Älgarna hade säkert sprungit långt vid det här laget och deras rädsla för oss var nog värre än min rädsla för dem.

Yffen stannade igen, vädrade och ville inte gå längre. Säkert var älgarna alldeles i närheten.

Vi klarade oss ut ur skogen utan att se mer av dem. Då berättade jag men ingen reagerade nämnvärt. De andra var mer intresserade av alla kantareller och blåbär som vi hittat.

På kvällen fick vi plocka fästingar. Yffen var full av dem, jag hade två, K hade två, lilltjejen hade två och dottern klarade sig utan någon alls.

Förmodligen borde jag ha varit mer rädd för fästingarna. De är nog betydligt farligare än två älgkalvar/kor.

Men det är lätt att tänka så när man inte längre står öga mot öga mot dem.