Jag tror aldrig jag har haft ett jobb som jag längtat till. Det har jag nu. Aldrig trodde jag att hemtjänstjobbet kunde vara så kul och GE så mycket. Så OTROLIGT mycket!

Det var meningen att jag skulle jobba tre dagar den här veckan, på introduktion. Alltså måndag, tisdag (heldagar) och onsdag kväll. Istället jobbade jag hela veckan. Jag tog en extra kvälls introduktion igår, torsdag, och jobbade på egen hand ikväll. Jag jobbar även på söndag. 🙂

Jag hade “lantturen” ikväll. Tänk att det bor ensamma äldre människor kvar i sina hus och gårdar ute på landet. Förväntansfulla sitter de och ser mot ytterdörren när man kliver in. Glädjen av att få sällskap är så uppenbar.

Ikväll har jag pratat, gett medicin, pratat, burit ut en fikakorg till en pergola, pratat, smörjt in en värkande axel, pratat, bäddat upp en säng, pratat, trätt på ett nattlinne, pratat, värmt lite köttsoppa.

Och jag har fått höra om de äldres liv och om deras äkta hälfter som gått bort, jag har fått se foton på barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Och av de välskötta gårdarna, rabatterna och gräsmattorna förstår jag att det är barn och barnbarn som bryr sig, som hjälper till och ser till att deras föräldrar kan bo kvar i sina livs hem.

Det svåra är att säga att jag måste vidare, vinka hej då och lämna den äldre sittande framför det enda sällskapet som finns kvar i huset – tv:n. Lika uppenbar som glädjen att få sällskap, lika uppenbar är svårigheten att bli ensam igen.