Tänk att det faktiskt är fint väder när jag är ledig den första dagen av en tiodagarsperiod. Igår, när det vräkte ner, hade jag inte mycket hopp.

Ibland, när det är grått och regnet öser ner, brukar jag tänka på den mest positiva person som jag någonsin träffat. En person som ser möjligheter i allt, även det negativa och det kommer så djupt inifrån att man inte kan annat än smittas av hennes energi.

Gunilla heter hon och för en sisådär femton år sedan träffade jag henne för första gången. Jag jobbade som assistent kommunalt och vi skulle få en ny “direktör”. Jo, det hette faktiskt så, “direktör”.

För första gången anställdes en kvinnlig sådan inom just den organisationen och vi hörde av de andra direktörerna att det var en ung tjej. Och att hon var väldigt speciell.

Och speciell, det var hon. När det skånska, rödlätta yrvädret (jo, jag tror att jag vill kalla henne yrväder) äntrade korridorerna med glittrande ögon, stort leende och ett äkta smittande skratt, lättade hon upp varje grå vrå i det stora stadshuset. Jag var aldrig med vid något nämndsammanträde men hörde att de kostymklädda nämndemännen plötsligt blivit lättare i sinnet sedan hon trädde in och att stämningen på dessa sammanträden blivit lättsammare och gladare. Jag är övertygad om att det stämde.

Inom en kort period hade hon “lyft” sin avdelning, fått hela stället att glöda av arbetslust och energi och plötsligt började även andra anställda, som egentligen inte hade henne som chef, vända sig till henne.

Själv ville hon inte kalla sig för chef. Hon var avdelningens “stöd”, tyckte hon. Inget annat. Och vilket stöd! Det började exploateras inom staden som aldrig förr. Gunilla var full av idéer.

Eftersom jag tog ridlektioner på den tiden och Gunilla var hästintresserad, började hon rida i min grupp. Det fanns hästar man inte önskade sig på lektionerna. Tröga, svåra att få igång, hetsiga, svåra att hålla. Men något sådant existerade inte i Gunillas värld. Alla hästar var helt underbara. Jag kommer ihåg att en annan i gruppen vid ett tillfälle förvånat frågade mig: “Är Gunilla alltid så glad och positiv?”

Och glad var hon, alltid, och hennes glädje var äkta och kom djupt inifrån.

Vi blev gravida ungefär samtidigt, Gunilla och jag. Medan jag mådde dåligt under hela graviditeten gick upp 27 kilo och kände mig som en stor padda som inte orkade ta mer än tio steg åt gången, trippade Gunilla fram i korridorerna med en liten putmage och stort leende på läpparna. Så gjorde hon hela graviditeten och jag antar att hon även födde sin dotter på en minut medan hon glatt pratade om hur härlig en förlossning var. Tror jag… 🙂

Jag var mammaledig i över ett år och dottern hade kolik den första månaden. Gunilla var på jobbet med den lilla ganska snabbt och hennes dotter gjorde inte mycket väsen av sig. Exploateringen av staden fortsatte.

Gunilla och hennes familj flyttade tillbaks till Skåne men efter sig lämnade hon några minnen som för alltid kommer att leva kvar här i staden. Områden som heter Lillåudden, Brottberga och Örtagården.

Jag tycker det har varit dåligt med exploateringen sedan hon försvann…

Vi har haft lite brev- och mailkontakt genom åren. Nu var det ett tag sedan och då var hon och hennes familj på väg till Bryssel, med barnens hästar och allt…

När jag nu googlar på hennes namn ser jag att hon är tillbaks i Skåne. Var hon än befinner sig tror jag att hon har satt spår i många människor på sin väg. I alla fall har hon gjort det hos mig. När jag vill hämta det positiva ur saker, tänker jag ofta på hur Gunilla skulle tänka. 🙂

Och här hittar jag ett reportage om henne