Jag är nog ett spöke, när allt kommer omkring. K tog en bild av mig när jag just tagit emot antologin av Vanja Lundby Wedin och när jag sedan fick en ros av en man bredvid. Om ni tittar riktigt noga på bilden, så finns jag faktiskt där framför mannen men jag är genomskinlig! Ser ni?
Annars var prisutdelningen trevlig. Som sällskap vid bordet hade jag två skrivarvänner från samhället. De är inte spöken, som ni ser. Jag vet att de läser här ibland (vinka nu, U och I)
En före detta klasskompis på Skrivarlinjen vann tävlingen i år. Tredje gången gillt för henne.
Och när jag visade dottern spökbilden, tog hon en bild av mig och plötsligt var jag inget spöke längre (även om jag ser ut som ett sådant) 🙂
Jag kommer ihåg när ni jobbade ihop. M gick på fritids då.
I bor också här och har en stor, härlig, svart hund som heter Chico. Då kanske du vet?
Nähä du …. inte ser du ut som något spöke inte. Vad tokig du är! U känner jag mycket väl igen, vi har jobbat ihop i en termin, men vem I är kan jag inte se fast bilden är tydlig.
Vad snällt sagt av dig, Elisabet. Vi får väl ses på någon bloggträff någon gång, kanske?
Så roligt för dig med sånt här galanteri!
Och så rar och trevlig du ser ut .. som en man vill slå sig ner i fikarummet och prata strunt med.
Om jag bara visste när den här egenskapen träder i kraft, skulle jag passa på att lyssna på vad som egentligen sägs i olika sammanhang – men nu vet jag inte det och visst är min blick på fotot spöklikt dimmig efter några glas vin på tillställningen. 🙂
Inte ser du ut som ett spöke heller!
Men du har tydligen en spöklik egenskap… Hur gör du? Osynlighetspiller, osynlighetsmantel eller kanske tänker glasklart…? Ibland skulle det vara roligt att vara osynlig, att kunna gå in och höra vad som egentligen sägs…